Gårdagens ledare i Nsk
Viktigt att våga ha djärva visioner
Sverige är ett av de länder i världen som har högst skattetryck. Att skatter fortsatt ska finnas och att det är med dem som vi ska finansiera lejonparten av välfärden råder det bred politisk enighet om. Denna enighet är både positiv och negativ. Den är positiv för det ger en stabilitet mellan mandatperioderna. Dessutom omöjliggör det kraftiga skattereformer.
Även om vänsteroppositionen påstår att de skattesänkningar som alliansregering genomfört är stora så är de bara en spottstyver mot vad som kanske skulle behövas.
Stora skattereformer skulle dock kräva en omstrukturering. För att genomföra riktigt stora skattesänkningar måste vi också finna annan finansieringen för vissa offentliga utgifter. Det är denna debatt, om finansieringen av framtidens välfärd, som tyvärr får stryka på foten på grund av den breda politiska enigheten.
I själva verket mår människor bra av eget ansvar oavsett vilken typ av ansvar som det gäller. Delar av det som i dag finansieras av staten skulle vi medborgare själva kunna betala - om bara skatterna sänktes. Det kan inte vara rimligt att friska, arbetande människor ska behöva hållas om ryggen och subventioneras för att få vardagen att gå ihop.
Stöden från det allmänna borde istället riktas mot de personer och grupper som inte förmår att försörja sig själva så som sjuka och arbetslösa samt äldre. Att exempelvis subventionera barnomsorgen för högavlönade förvärvsarbetare är inget annat än rent resursslöseri.
I sammanhanget så får man absolut inte negligera de välkomna skattesänkningar som den borgerliga alliansen genomfört. Det totala skattetrycket har sjunkit alltsedan Sverige blev befriat från den tidigare regeringen Persson. För väldigt många människor och familjer har jobbskatteavdraget inneburit ökade ekonomiska marginaler.
Och kanske är inte det svenska folket ännu moget för en rejäl skattedebatt och skattereform. Kanske behöver svensken liksom pröva på att ha mer pengar i plånboken samt att själv ta ett större ansvar för de egna utgifterna.
Färskt i minne ligger förra höstens protester mot förändringarna i a-kassan. Trots att de allra flesta fick betydligt mer i skattesänkning än vad de drabbades av i avgiftshöjning så protesterade man.
Att själv bidra till en högre grad av självfinansiering av de egna försäkringarna var allt för magstarkt för det sossefierade Sverige.
I förra veckan pratade finansminister Anders Borg (m) inför Stockholms Handelskammare och målade där upp sin och regeringens visioner för skattepolitiken de kommande åren.
Finansministern sade sig vilja sänka det svenska skattetrycket, så att skatterna blir mer konkurrenskraftiga. Främst kommer detta att ske genom utökat jobbskatteavdrag och sänkta arbetsgivaravgifter. Därefter vill man harmonisera bolagsskatten.
Borgs visioner är ett steg i rätt riktning men frågan är om inte visionerna, för Sveriges skull, skulle behöva bli djärvare.
Sverige är ett av de länder i världen som har högst skattetryck. Att skatter fortsatt ska finnas och att det är med dem som vi ska finansiera lejonparten av välfärden råder det bred politisk enighet om. Denna enighet är både positiv och negativ. Den är positiv för det ger en stabilitet mellan mandatperioderna. Dessutom omöjliggör det kraftiga skattereformer.
Även om vänsteroppositionen påstår att de skattesänkningar som alliansregering genomfört är stora så är de bara en spottstyver mot vad som kanske skulle behövas.
Stora skattereformer skulle dock kräva en omstrukturering. För att genomföra riktigt stora skattesänkningar måste vi också finna annan finansieringen för vissa offentliga utgifter. Det är denna debatt, om finansieringen av framtidens välfärd, som tyvärr får stryka på foten på grund av den breda politiska enigheten.
I själva verket mår människor bra av eget ansvar oavsett vilken typ av ansvar som det gäller. Delar av det som i dag finansieras av staten skulle vi medborgare själva kunna betala - om bara skatterna sänktes. Det kan inte vara rimligt att friska, arbetande människor ska behöva hållas om ryggen och subventioneras för att få vardagen att gå ihop.
Stöden från det allmänna borde istället riktas mot de personer och grupper som inte förmår att försörja sig själva så som sjuka och arbetslösa samt äldre. Att exempelvis subventionera barnomsorgen för högavlönade förvärvsarbetare är inget annat än rent resursslöseri.
I sammanhanget så får man absolut inte negligera de välkomna skattesänkningar som den borgerliga alliansen genomfört. Det totala skattetrycket har sjunkit alltsedan Sverige blev befriat från den tidigare regeringen Persson. För väldigt många människor och familjer har jobbskatteavdraget inneburit ökade ekonomiska marginaler.
Och kanske är inte det svenska folket ännu moget för en rejäl skattedebatt och skattereform. Kanske behöver svensken liksom pröva på att ha mer pengar i plånboken samt att själv ta ett större ansvar för de egna utgifterna.
Färskt i minne ligger förra höstens protester mot förändringarna i a-kassan. Trots att de allra flesta fick betydligt mer i skattesänkning än vad de drabbades av i avgiftshöjning så protesterade man.
Att själv bidra till en högre grad av självfinansiering av de egna försäkringarna var allt för magstarkt för det sossefierade Sverige.
I förra veckan pratade finansminister Anders Borg (m) inför Stockholms Handelskammare och målade där upp sin och regeringens visioner för skattepolitiken de kommande åren.
Finansministern sade sig vilja sänka det svenska skattetrycket, så att skatterna blir mer konkurrenskraftiga. Främst kommer detta att ske genom utökat jobbskatteavdrag och sänkta arbetsgivaravgifter. Därefter vill man harmonisera bolagsskatten.
Borgs visioner är ett steg i rätt riktning men frågan är om inte visionerna, för Sveriges skull, skulle behöva bli djärvare.
Etiketter: NSk
2 Kommentarer:
Jag kan gå med på att dagis inte längre ska subventioneras för höginkomsttagare om densammas skatter också sänks ordentligt.
Av Anonym, vid 10:38 fm
Jag tycker att allas skatter bör sänkas rejält.
Av Lars Nyborg, vid 12:51 em
Skicka en kommentar
<< Home